Ja då har vi sommartid då, var icke populärt i morse för min del kan jag meddela. Frös så sjukt mycket igårkväll så jag fick lov att stå i kokande vatten lääääänge, så i sängen hamnade jag inte förrän vid 23.30. Sen läste jag lite och somnade runt midnatt. Men så vaknar jag en timme senare, av att jag tokhostar och det slutade fasen aldrig. Måste ha varit sura uppstötningar som åkt ner i lungorna, för jag vaknade av att jag satt upp och hostade så jag trodde nästan jag skulle kräkas. Fy, sen har jag bara slumrat resten av natten. Sjukt less på att att inte få sova en hel natt! Fått sån jäkla huvudvärk, den finns när jag vaknar och sedan hela dagen för att till sist bli helt enorm på kvällen och aldrig riktigt försvinna. Värktabletter hjälper föga =/ VARFÖR ska det bara vara motgångar hela, hela, hela tiden?!? Men jag har världens bästa sambo och son iaf, och det är jag överglad för!!

Sjukt nervös för tisdag är jag, då ska jag få veta hur min närmsta framtid ser ut. Jag hoppas det blir som jag och psykologen anser, men frågan är ju om FK tycker lika. De är ju kända för att ha sina egna små regler och undvikanden!

Det sista min syster lämnade kvar innan hon drog 6 veckor till Afrika på praktik, var en jäkla förkylning. Tack liksom!? Beöver verkligen inte mer av skit nu, det räcker som det är. Livet i sig är tillräckligt stor utmaning, då beöver jag inte en jäkla förkylning som dunkar ner en ännu djupare. MEEN, eftersom de är Petra Vestman det handlar om, så varför blir jag ens förvånad?!?

Jag saknar min syster, hon har varit borta i 6 dagar, och tomheten är fullkomlig redan! Den enda person som hör av sig till mig är nämligen hon, så då känns det lite extra!(förutom Tomas å Sixten då såklart, men de bor jag ju med så de har inget val!) Hon skiter i att jag är en bitterfitta som bara tycker synd om mig själv och drar ner stämningen till MINUS. Men hon skiter i det. Det kallar jag kärlek!

Hur gör man då man inte vill?!?!?!?!? Det tar mig en hel dag att få på kläder och gå ut på denna jäkla promenad. OM jag ens tar mig ut. Gör allt för att slippa! VARFÖR ska det vara så förbannat svårt????? En promenad liksom!? I vårsolen! Borde ju vara skönt och uppiggande. Men JAG KÄNNER INTE DET!! Och det gör mig sååååååååååå arg på mig själv. Varför kan jag inte njuta av livet, som jag brukar göra!? Varför ska jag vara empatilös och nollställd i hjärnan?? Kan inte tänka, inte göra nåonting. Vill inte ens gå på stan, för risken att möta någon jag känner är för stor. Isolerar mig hemma, och gör absolut INGENTING! Dammråttorna flyger runt, tvätten bildar berg, maten slngs för det är ingen som tillreder den, sonen får lida något fruktansvärt (men ser tack å lov inte ut att lida det minsta). Jag är en fruktansvärt dålig mamma/sambo/vän! Sitter oc tycker synd om sig själv, och vet inte hur i helvete hon ska ta sig ur denna spiral. Möte med FK nästa vecka, och jag är fruktansvärt nervös. VAD FAN SKA JAG SÄGA?!?!? Jag vill jobba, men jag orkar verkligen inte lyssna på sjuka människor och verka förstående, ta emot samtal och hålla masken. Jag orkar ju inte ens klä på mig eller duscha om jag verkligen inte måste. Vad kan jag då göra ist?!?! Vad finns det??!? En stor jäkla injektion med ENERGI, VILJA, ORK, MATLUST, LIVSGLÄDJE. Vart får man tag på den? Snälla den som vet det, skicka till mig snarast, för jag är så jävulst less på detta nu!

Tystnaden är värst!

I fredags åkte vi upp till fjällvärlden med mamma å pappa. Var väl en hel del "tvång" från mitt hhåll att åka upp, ville egentligen inte upp, men samtidigt så ville jag det. Överheten sa att jag nog måste upp, att det skulle vara bra med miljöombyte. Oc på ett sätt så var det de, skönt att "slippa" leka och ta hand om Sixten. Känns fruktansvärt att skriva, vill verkligen inte känna att jag "vill slippa vara med Sixten", men sanningen är så hemsk. Jag älskar min Sixten, över allt annat, men jag vill inte vara med honom?!?!?!?!?!? Hur fan går det ihop?!? Men då det är dagis så hjälper det lite, då hinner jag längta efter honom, och sedan är det inte allt för många timmar innan det är sova-time för herren. Vad hemsk jag känner mig!!! :´(

Magsjukan tog över mig natten till söndag, inte det minsta behagligt kan jag meddela. Är inte helt undra än, magen krampar fortfarande =/ Tomas åkte på det han med, men inte Sixten tack å lov. Än iaf!

Ska egentligen till mvc imorgon och lyssna på litet hjärta och mäta lite tjockmage, men måste boka ny tid då jag inte vill riskera att smitta någon med denna hemska sjuka!!

Idag for vi iaf hem från fjällen, och livet är åter tillbaka i sin vanliga lunk. Eller inte riktigt, Tomas är hemma, an skulle ha jobbat inatt egentligen, men då an vart sjuk så går ju inte det. Otroligt skönt att ha han hemma, då slipper jag vara själv med att roa en rastlös kille. Sedan MÅSTE vi verkligen städa, särskilt nere, för där flyger dammråttorna runt ÖVERALLT!!! Men har ingen lust, ork eller motivation till att ta tag i det. Men  nu då vi köpt en garderobsvägg så kanske vi kan få upp den och i samma veva dammsuga/skura/damma på nedervåningen.

Har sett på halv åtta hos mig ikväll, det visas från Ö-vik. Blir kul att se imorgon igen =) ska nog ta och renbädda bort lite baciller i sängen och sedan krypa i säng och pina mig igenom ännu en sömnlös natt. Börjar bli alldeles för många av den varan nu. Men vad gör man åt det?!?!?!?!