Hur mycket man än vill och hoppas och önskar, så går inte allt. En av världens hemskaste sjukdomar rövade iväg min farfar inatt, och nu finns han helt plötsligt inte mer. Det är så otorligt overkligt. Min farfar, han som alltid funnits och alltid skulle finnas. Att denna dag en dag skulle komma, fanns inte i min tankeverksamhet. Han ska liksom alltid vara är. Det hhar gått så himla fort nu sista månaden. Från att ha varit stark och haft livslust, har det snabbt övergått till en svag farfar som knappt fick i sig någon luft eller näring. Jag är otroligt tacksam att han fick tillbringa sina sista veckor hemma i lägenheten tillsammans med farmor och med sin familj runt omkring sig. Är otroligt glad för de bilder jag har av farfar både själv och tillsammans med Sixten. Men det är skönt att han äntligen slipper smärtan, smärta han haft såå länge och som nu äntligen lossat sitt grepp om honom.

Sov gott älskade farfar ♥