Jag tackar Sverige för att vi har dagis, eller förskola som det så vackert heter, jag tror inte jag skulle stå ut om inte dagiset funnits. Igår höll vi igång från morgon till kväll (19.00, då den yngre lägger sig, och jag dalar ihop som en trasa). Skotta gården två gånger, varav första gången tod 1½ timme. Det var ritkigt drygt, ville ge upp 10000 gånger, men då skulle jag få skotta frusen snö ist, oc det är inte spec mycket lättare. Ja sedan fortsatte ju dagen bara med att hålla igång en arg och frustrerad Sixten. Tur syster var här nästan hela dagen, så kunde jag softa lite iaf.

Imorse så var det då dagis för lilleman, oc ar blev så fint mottagen av sina kpmpisar. Alla kom utrusande och kramade om Sixten, då blir man fasen lycklig i själen!! Åkte iväg till vc för provtagning och tyckte mig känna mig ovanligt pigg och allert, tänkte att det kanske inte behövdes så mycket vila...det räckte med en natts sömn. Glad i ågen kom jag em, käka frukost och sitter nu här med ögonlock som bara åker igen och en kropp som strejkar. Det var den piggeten de. Känns precis som om klockan är 22.30 och det är sängdags. Kanske är tillåtelsen att slappna av, DÅ gör kroppen det fullt ut. Den VILL INGET MER. Men då jag är själv hemma med Sixten, funkar jag någorlunda, men såfort någon mer är hemma....blir jag zombie. Inte kul. Osocialt om inte annat!