När man äntligen börjat ev kunna se ett litet mini-ljus i denna svarta tunnel, så händer det INGENTING! Och då blir jag bara förtvivlad och orkar inte! Gråten sitter konstant i halsen, vet inte varför den gör det. Så fort någon säger något eller bara tittar, så blir jag tårögd. Dessa förb*nade tårar, varför finns de???? Det finns inget mer förnedrande för mig än att gråta så någon ser det. Jag kämpar emot, och om det inte går, då skäms jag något så fruktansvärt. Så dumt egentligen. För inte tycker jag så om någon annan gråter. Men jag är tydligen inte någon annan.

Annars då?! Jobbar och står i, det är väl ungefär det jag gör denna vecka. Vrak hemma, för att kunna visa upp den "vanliga" sidan på jobbet. Man kan bara inte gå omkring som en grå gammal filt då man jobbar! Inte då "man" är Petra Vestman iaf!! Ser mest bara fram emot att det ska bli söndag klockan 15.15 för då blir jag ledig till fredagen. Då kan jag gå in i det där hemska, mörka igen...fast det är inte speciellt uppiggande det heller. Men då slipper jag vara "två" iaf. Det räcker gott å väl att vara bara jag, men att jag sen är den tråkigaste och mest grå människan som finns, det är en helt annan sak!

TRÅK!!!

Nä, Sixten ska på dagis i morgon och busa. Sötgubben!! Jag är bara så kär i han, kommer alltid att vara!! Han är det bästa som jag någonsin i hela mitt liv åstadkommit. En enda sak i mitt liv som jag gjort helt  rätt, utan fel. Fast ifs har jag ju bara rätt till att ta hälften av äran, men den hälften är jag faktiskt riktigt stolt över! För en finare kille, det finns det inte!