Fasen vad less jag blir på hela skiten!! Fick i måndags ett samtal som gladde mig och som ev kunde göra min tillvaro lite lättare. Men då det inte örts någonting på hela veckan så ringde jag idag, och besked om att det inte funnits något skrivet alls. Står där i telefon, men tårar i ögonen, gråten i halsen och försöker på ett smidigt sätt förklara att livet känns FRUKTANSVÄRT tungt just nu. Får iaf det svar jag vill och senare en tid till överheten under morgondagen. Känner mig lättad, men samtidigt skräckslagen. Jag hatar som sagt att visa mig sårbar (kan vara därför jag ventilerar allt, lite, tungt på bloggen och kör min fasad i övrigt) oc är rädd att min mur kommer falla sönder under detta möte. Under hela vägen hem från jobbet idag gick jag med gråten HÖGT upp i halsen och tårar utanför ögonens hålor. De var väl där främst för att jag gav vika för mina tankar och funderingar på mig själv och ur fruktansvärd jag är. Jag längtar varje dag till att klockan ska bli 19 och Sixten ska sova, enbart för att jag orkar inte leka, busa, laga mat, vara arg/glad och pedagogisk. Känner mig fruktansvärt misslyckad som mamma som önskar att få vara ifred utan en son som "klänger" på en. Har inte riktigt velat erkänna det här för mig själv, och särskilt inte säga det högt! Men då jag började snudda på att berätta det i telefonen så kommer ju tårarna och det otroligt dåliga samvetet DIREKT. Ska det vara såhär?!????!???

För ska det fortsätta på detta vis så vill jag fan inget mer! Jag orkar inte med denna fasad. Jag vill bara gråta!

MEN...

Nu hoppas jag på ljusningen imorgon!