Varför ska livet vara så förbannat orättvist?? Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!!!! Men vad kan man göra åt det?! Livet fortsätter ändå i sin enfald och bestämmer vilka som ska få leva och vilka som inte får det. Nu är det ifs ingen som är död än, men med den diagnosen är det den enda utvägen. Och den vägen är väldigt kort är jag rädd =( Jag har vetat hela tiden att det skulle hända, de man älskar finns liksom inte för alltid, särskilt inte den äldre generationen. Men man tror ju ändå i sin dumhet att det aldrig händer. Jag har redan förlorat två, morfar var väldigt hastigt och oväntat vilket gjorde det ännu jobbigare. Man hann liksom inte "förbereda sig". Mormor var så dement så hon hade man liksom redan "sagt hej då" till. Men sen farmor och farfar, de skulle ju ALLTID finnas! Mormor oc morfar var så mycket äldre, närmare 20 år, så de skulle liksom försvinna. Eller hur man nu ska beskriva det. Men jag har inte haft lika nära kontakt med mormor och morfar som jag haft/har med farmor och farfar.

Men så kommer dagen då bubblan spräcks och verkligheten kommer ikapp. Cancer. Spridd. Ej behandlingsbart. Snabbt förlopp. DET GÖR SÅ ONT I MIG!!

Tårar rinner hela tiden, försöker smörja in mig mellan varven för det svider så fruktansvärt i ansiktet av dessa salta droppar. Men hinner inte mer än smörja så är de där igen och saltar ner. På ett sätt får jag försöka se det ljust, han tar det med ro och verkar inte ett dugg rädd eller ångestladdad. Oc det är ju ändå han som har fått diagnosen, vi andra står ju bara bredvid. Men det är ju vi som få leva med tomheten. All smärta som skär i hjärtat.

Men å andra sidan så är det en helt annan sak nu än tidigare gånger, vi vet om vad som komma skall och kan på så sätt ta till vara på tiden som finns. Det har ju varit omöjligt tidigare gånger.