Det är något som stör mig, att aldrig få sova en hel natt utan att vakna och ligga vaken flera timmar. Idag var det tydligen morgon 04.10. Skulle ju funka om man lägger sig typ 21, men jag slocknade med boken i knä runt midnatt, och har där efter vaknat till då Sixten grinat till (tror jag, minns inte riktigt). Börjar bli hyfsat less på detta och önskar verkligen att jag är NORMAL när bebisen kikar fram, för att ha det, och vara såhär vill jag verkligen inte med en liten familjemedlem till som kräver ALL min/vår uppmärksamhet + en storebror som ska busas/lekas och gosas med.

Fy vad jag känner mig stressad, ångestladdad hela tiden liksom. Tror det kan vara en stor orsak till mina sömnlösa nätter. Överheten säger att jag MÅSTE verkligen he mig ut på dagliga promenader nu, för det börjar bli riktigt ont om tid till att finna tillbaka till mig själv innan sommarens alla händelser. Jag tror det är en del i min ångest med, allt som läggs på mig (låter som att det är hur mycket som helst, men egentligen är det inte det, bara just nu som allt känns så förbannat oöverstigligt. Sånt jag i vanliga fall skulle se fram emot, känns bara som en extra börda och ångestsituation). Våren är nästan här nu, och som husägare innebär det att gården skall fixas till, planteringar skall göras, skrapning och målning av vindskivor/ytterdörr. Bygga ny bro. Fixa ny torkvinda, då den vi haft inte riktigt pallade med vintern (kan vara så att det var vi som missade den lilla detaljen att fälla ihop den så inte all snö skulle ligga på den och tillslut knäcka den). Sen har vi en graderobsvägg som ska byggas ihop nere i sovrummet, ett hus som måste städas, en familj att ta hand om och mat att tillreda/handla. Ja fy, känner hur det knyter sig i magen och ett band dras åt över bröstkorgen.

VARFÖR är jag såhär?!!? Det är ju så förbannat tråkigt och drygt att inte vilja eller orka någonting.

Drar till fjälls med mamma å pappa på fredag, är där till 1 maj. Det ska bli skönt, men samtidigt jätte jobbigt. Jag längtar inte, men jag våndas inte heller. Jag är jobbig!!

Sen kan jag inte låta bli att gruva mig över veckan då Tomas åker till Turkiet, roligt för honom att få åka iväg och umgås med kusiner som han aldrig träffar + syskon då, och sedan få vara med sin farmor. Men rent egoistiskt känns det inte kul för fem öre. Hur fan ska jag få veckan att gå utan att gå under själv?! Men det ska nog gå det med, precis som allt annat. Man kan bra mycket bara man måste.

Sitter och ser på en riktig skit-film, Götakanal 3. Men fy fasen, det är bland det sämsta jag sett tror jag!! Ska nog slänga in en annan film nu tror jag, orkar inte se klart denna skit!