Långsamt fast ändå fort går dagarna. Tycker det nyss var helg, men så upptäcker ja att dte är ju fredag imorgon...igen. Ja det går verkligen fort nu känner ja, men det är ju så fantastiskt skönt att det kan göra det. Särskilt då man har ett slutmål på väntandet =)

Var hos barnmorskan i tisdags och allt såg bara bra ut. Hb hade höjts till 119, så jag är näst intill på det värde jag var vid inskrivningen =) Mycket positivt tycker jag!!! Magen växer som den ska, ligger precis mitt på kurvan, varken mer eller mindre! Har ökat i vikt också, som man ska tyvär, och jag vet att det är en struntvikt egentligen...men för mig är det fruktansvärt plågsamt att passera 60-kg sträcket...fast bara med 0.5 kg...men att bara se vågen på över 59 ger mig nästan lite panik känner ja. Har försökt att mentalt förbereda mig ända sedan i februari...men nu när jag väl är där så känns det overkligt jobbigt. Ja äter inte mindre eller så, men inom mig så skriker en röst att jag är tjock och äcklig. Plågsamt, är ett bra ord att beskriva känslan. Känner mer och mer att jag vill få ut bebisen någon gång så jag kan börja träna och bli fast i kroppen...för det har jag aldrig varit. Men nu ska jag börja på friskis i höst/vinter och få till den kropp jag vill ha. Inte ett löst fodral som bara dallrar! Blir bara mer och mer avundsjuk på dem som kan gå ut och jogga, eller gå på gruppgymnastik och kunna ta ut sig ritkigt rejält...då man känner mjölksyran svida i alla befintliga muskler...åsså ta i liiite till. Nu kan jag ju knappt gå ut och gå i någon ordning, går så fort jag förmår...men blir knappt andfådd. PINSAMT! Men men, inte mycket jag kan göra åt det nu inte...har jag stått ut hela sommaren så borde jag väl stå ut några månader till. Har ju faktiskt hela livet på mig, allt hänger inte på vad och hur jag gör just idag just denna sekund.

Nä nu vill jag att klockan ska skutta fram en timme så jag får gå hem...är i öppenvården idag och har inget mer att göra, alla patienterna som skulle komma idag har varit här redan.