Nu är det defenitivt. Inte bara en tanke eller ond dröm, nnu är det på riktigt. Vill inte det! Men vad kan man göra, vill inte att det ska vara som det är nu heller. DET ÄR SÅ ORÄTTVIST! Men fick vara där en lång stund och känna en sista gång....känns så fel att säga "en sista gång"....det ska inte vara det! Men nu är det så. Och inget kan jag göra, och det känns fördjävligt. Jag stod där och bara väntade på att få en kram i handen tillbaka eller ett öga som lurigt tittade på mig, innerst inne vet jag att det inte skulle ske, men man slutar verkligen aldrig att hoppas. Det väl tur det, annars skulle man nog inte orka tror jag. Men det känns skönt att få tagit ett sista farväl nu iaf, ska dit ikväll och ta det absolut sista, men då är det ingen värme längre. På ett sätt känns det skönt att det tagit dessa dagar, man har kunnat bearbeta tanken lite, kanske är lite lättare då på något sätt...eller nåt. Ja det är skit allting!!!