Det är ett orättvist liv vi lever, tur man inte vet i förväg vad som ska hända en. Känner mig på ett konstigt vis lugn. Efter att fått ta farväl igår, så fin, stog där och bara väntade på ett andetag...som aldrig kom. Så overkligt att det var sista gången för all tid jag har kvar att leva, som jag fick se han "på riktigt". Absurd tanke! Men sann. Tyvär. Men det var fridfullt igår, man såg som ett lugn hos honom som man inte sett innan. Och det känns bra att jag tror på en god Gud som tar emot honom med öppna armar. Där morfar och Jessica är. Jag vet att vi kommer ses igen, det var inte ett farväl för alltid, utan på återseende!