JAG ÄR SÄMST I HELA VÄRLDEN OCH SÅ ÄR DET BARA!!!!!!!!!!
Ska lägga mig i min säng och gråta mig till söms...för det är och kommer inte att bli någonting av denna usla och korkade människa som jag lyckats bli! Får det bekräftat ideligen, och vill inte mer nu. Jag skiter i det här, C-uppsatsen kan slänga sig i väggen, sjuksköterska...HAHAHA va fan tänkte jag på?!?!
ALLT är bara åt helvette just nu och jag vill försvinna! Ta en sista minuten till ett land där ingen känner puckot Petra och kan se snett på henne. Inte tänke: "där är hon som misslyckas ideligen och tror att hon är någonting. För det är hon inte...hon är INGEN!! Bara en töntig liten fjortis som inte passar på annat ställe än i disken på en restaurang...eller kanske något ännu mer IQ-befriat arbete."

Jag som mådde så bra för bara några minuter sedan...och bara av att INTE se en sak på en sida så pajar allt och jag mår skit och vill bara grina ihjäl mig. Tänt, tänker alla och jag med för den delen, och det är ju vad jag är också så det är ju bara rätt. Varför kan inte dessa "smarta" människor drabbas av motgång någon enstaka gång? Är så jäkla less på det, att det alltid är de som får slita arslet av sig som ideligen får slita och slita och slita...vad har vi gjort för ont? Bara finnas eller? Det känns så iaf, skulle helst bara vilja inte finnas.

Misslyckad, kan inte kolla någon i ögonen för jag käner sådan skamm att det inte går att sätta ord på det. Mina föräldrar måste känna fruktansvärt misslyckande med mig. Hur kan hon bli så korkad? Vad har vi gjort för fel? det måste vara deras tankar som kretsar i hjärnorna deras.
Det känns precis som när man gjort något riktigt dumt och vet att ojojoj nu måste jag äta upp detta också....man vill bara fly. Jag med!

Äh....skit ner er!