Man ska fan vara bäst ibland också...gruppen har jobbat som tok i veckan och vi börjar äntligen kunna spana på målet där framme någon stans. Handledningen gick hur bra som helst, kändes så bra då vi gick därifrån, och det är bra. Vi har en så underbar handledare som verkligen lägger ner sin själ i att det ska funka för oss, fler av den sortens handledare tack! Ska in till bibblan idag och kolla hur kompletta c-uppsatser är uppbyggda. Men det känns som att vi är på banan igen. Direkt efter handledningen skulle jag till min lärare i läkemedelsräkning och torteras. Vi gick igenom vad som vart fel på alla mina tentor och då jag kände att jag fattade vad som skulle göras fick jag lite uppgifter att göra och sen var det över. När hon skulle rätta upplevde jag nog en av de längsta 30 sekunderna i mitt liv...himmel vad hemskt det är att stå utanför då någon sitter och rättar ens framtid. Från början kändes det bra för då satt hon och små-gnola på nån låt...men så tvärt blev hon tyst DÅ blev jag skraj! Men det blev ett stort rött G på pappret och jag skuttade därifrån med tårar i ögonen, men denna gång av lycka.

Familjen tillbringar sin helg i fjällen, och Petra åkte på att bli kattvakt...men det går det me. Jag och Selma låg och gosades då jag skulle sova.Man blir så sömnig och harmonisk av att ha en kurrande katt intill sig.

På måndag bär det av till Lycksele och c-uppsats plugg. Känns drygt att åka buss upp dock, det är ju 4 timmart vi snackar om...men men, bara att gilla läget!

Nä...om man ska klä på sig och gå ut och springa kanske...Ja!