Då var den efterläntade semestern över...läänge kvar till nästa gång. Men Gotland måste vara ett var Sveriges vackraste ställe! Helt obeskrivligt hur mycket jag älskar att bara strosa omkring på alla små gator innanför visby ringmur. Alla små hus med dörrar som inte är högre än till hakspetsen, och fönster som slutar i brösthöjd. UNDERBART!

Vi tältade ju också, en upplevelse. I lutande backe och med ett underlag som är så gott som stenhårt, sov vi som klubbade sälar. Har nog aldrig rört mig så mycket som jag gjort denna vecka, cykla minst 1,5 mil och promenad 6 km på kvällen...bara för att vi kände oss lite rastlösa. Ja, men det passade oss utmärkt eftersom vi älskar att röra på oss! Cyklarna vi hyrde var en värld för sig. De sadlarna är verkligen inte gjorda för att sittas på...jag tror inte att mitt underliv finns kvar längre!

Vi gjorde små utflykter på dagarna...en av alla utflykter var den mest korkade! Vi fick för oss att cykla till Tofta strand och sola å bada. Men vi viste inte då att det skulle ta 1,5 timme att cykla dit i gassande sol...och sen att det skulle bli risk för regn då vi väl var framme, och blåste som bara den gjorde det också. Så vi satt där i MAX 20 minuter och åt två brödbitar som vi dippade i en smaksatt cremé fraishe (lunch), sen packade vi ihop vårt pick och pack å cyklade tillbaka dessa 2.5 mil igen. Vi kunde inte annat än skratta åt spektaklet!!
En annan påhittig idé vi hade var att gå en kvällsvandring innanför murarna, få höra olika sägner om olika platser. Så klockan 22.30 traskade hopen iväg och lyssnade spänt i 1,5 timme...sen skulle vi bege oss hem till campingen (som låg 4 km bort). Det vi inte viste var att det bara fanns lyse denförsta kilometern...sen var det bokstavligt talat kolsvart i ca 2 kilometer! Att utsätta två OTROLIGT mörkrädda damer för en sådan promenad är inte mänskligt. Jag har aldrig någonsin varit så fruktansvärt rädd i hela mitt liv...gick med hjärtat i halsgropen hela vägen!! Men efter en bit så kommer det en bil...men vi såg först bara hur lysena for över träden...och jag kastar in mej i Pernilla med ren skräck i hela kroppen och har för mitt stilla sinne fått för mig att det är en våldtagsman som kommer uthoppande ur träden. Den rädslan har jag aldrig kännt!!! Ja i vilket fall så var det en polisbil som rulllande förbi, och vi var riktigt ursinniga på oss själva att vi inte stoppat dem och bett dem snällt om skjuts till campingen. Jaja, hem kom vi i alla fall tillslut, men det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av där i sovsäcken.

Annars har vi gått mycket omkring innanför murarna och bara myst, shoppat lite och ätit saffransglass!! Underbart god glass och rekomenderas!

Nu är man hemma och livet rullar på som vanligt, så jag ska gå och väcka Tomas nu så han kommer sig upp någon gång...hahha!

Carpe diem!